“Liv, jag förstår dig inte…”

Citatet är hämtat från Hjalmar Söderbergs roman Doktor Glas och är dessutom ett citat som numera pryder bibliotekets glasfönster. Jag har grubblat en del på hur jag ska hantera den situation som nu uppstått, men jag tror vi alla vinner på ärlighet och på att mötas i genuina känslor. Jag balanserar därför nu på gränsen mellan personligt och privat, och jag hoppas ni har överseende med detta.
En av de finaste människor jag känner gick hastigt bort i onsdags. Allas vår Anna. Glada, varma och trygga Anna som alltid hade en stund över för att bry sig. Jag har jobbat sida vid sida med Anna i tio år, och jag kommer att sakna henne mer än vad jag någonsin kan beskriva. Hon hade det största hjärtat som tänkas kan. Elever, lärare och övrig personal, alla hade vi någon typ av relation till henne oavsett om det handlade om att få ett boktips eller att få låna en miniräknare. Eller kanske bara att få lov att andas ut lite i en stressig vardag.

Jag kommer med anledning av detta att jobba ensam i biblioteket ett tag framöver. Det finns helt enkelt ingen backuplösning för den här typen av situationer, utan vi måste tillsammans försöka ta en dag i taget. Jag hoppas att ni alla kan ha överseende med allt vad det innebär. Det kommer att ta längre tid att få ut sitt material, det kan vara svårare att boka in tider för diverse lektioner. Jag kommer att göra mitt bästa, men jag kommer inte att kunna trolla.

Jag finns även tillgänglig för er som vill prata en stund. Minnas tillsammans. Det är bara att komma förbi mitt rum, slå dig ner, be om en kram om du behöver en. Sorg är förvisso en del av livet, men det finns få saker som drabbar oss så hårt.
Mina tankar går förstås framför allt till Annas fina familj, men vi är väldigt många som delar sorgen och saknaden. Om det är något Anna lärt mig så är det vikten av att på riktigt bry sig om sina medmänniskor. Därför är det så uppenbart för mig att det bara finns ett sätt att ta sig igenom det här.
Tillsammans.

 

Rulla till toppen