Mödrarnas söndag: en liten pärla lätt att missa

Ett grått och lite oansenligt omslag och en tunn, nästan på förhand gulnad, pocketutgåva gjorde att Mödrarnas Söndag inte alls såg särskilt spännande ut att plocka upp efter att vi köpt in den -trots att beskrivningen lovat gott.

Men en dag ville jag bara ha något ”snabbt” och kort att läsa i soffan med ena ögat på barnen och plockade i farten med mig boken hem. Jag hade väntat mig något lite trivialt kostymdrama i ”Downtown Abbey”-miljö, kanske med romantisk twist där tjänsteflickan får herremannen på slutet, men mina låga förväntningar kom på skam.

Mödrarnas söndag visar sig vara en tät och lite ekivok kortroman som på sina blygsamma 150 sidor lyckas berätta om mellankrigstiden i England, ett klassamhälle i förändring, förlorade generationer och ett helt liv. Swift lyckas skapa den där stämningen av en dag då luften nästan står stilla och allt tycks ske i ultrarapid. En dag som redan från första upplevda stund känns som en peripeti och därför tycks behöva ha en annan rytm än andra dagar.

Det finns en sensuell lojhet över berättelsen och Swift förmedlar en känsla av att stå utanför sig själv och titta in som åskådare, som om ditt liv och dina handlingar låg utom din kontroll, samtidigt som du med alla sinnen aldrig förr känt dig så levande. En finstämt pendlande mellan den utsatthet och de begränsningar en kvinna under den tiden utan medel var tvungen att förhålla sig till och den inneboende styrkan, friheten och sensationen i människan, kvinnan, i kroppens och sinnenas njutning.

En liten pärla, icke att förbises!

/Therése