Lex bok av S. Kadefors

Jag visste inte riktigt vilken typ av förväntningar jag skulle ha på boken,
vilket gjorde att den blev liggande några veckor på mitt nattduksbord utan att jag ens öppnade den.
En del av er kanske minns att samma författare för några år sedan skrev en riktig kioskvältare i ungdomsgenren som heter Sandor slash Ida?
Tiden däremellan har hon mest skrivit romaner för vuxna, men nu gör hon alltså comeback som ungdomsboksförfattare i form av Lex bok.
Boken blev Augustprisnominerad i år, och har synts lite här och var i diverse sammanhang.

Boken handlar om Lex, en ung och skärpt tjej vars kräkreflex triggas igång såfort någon viftar med begrepp som ”entreprenöriella egenskaper” och självförverkligande.
Hon är trött på floskler och den ständiga framgångshetsen.
Lex vill kunna dagdrömma alldeles fritt och då och då lite nostalgiskt fly tillbaka in i gamla filmklassiker.
Lex pappa sitter inne, och hennes mamma har nyss börjat involvera sig med den där Bruno.
Bruno är en författare med skrivkramp, som nosar omkring Lex likt katten kring het gröt,
obehagligt intresserad av hennes varande som eventellt skulle kunna vara stoftet till hans nästa ungdomsbok.
I ett slags rebellisk anda beslutar sig Lex för att ge Bruno falska förhoppningar,
och servera honom en osannolik historia om sig själv och sitt förflutna.
Om sina minnen, erfarenheter och rädslor.
Parallellt med detta startar hon upp Mayas blogg, Själens sår, där hon skapar och bygger ett liv kring den fiktiva karaktären Maya.
Allt eftersom bloggen växer, flätas minnen, känslor och drömmar samman,
och Lex är inte längre helt säker på vilka känslor som är Mayas och vilka som är hennes egna.
Dubbellivet eskalerar, och till slut är det bara en tidsfråga innan illusionerna punkteras och verkligheten tar vid.
Men, den stora frågan är väl egentligen,
vad som egentligen är Lex egen verklighet?

Om jag till en början tyckte det var lite trögt att ta mig in i boken,
så var det då definitivt inte särskilt svårt att ta sig igenom den.
Det är en fin liten berättelse,
med karaktärer som är lätta att ta till sig och tycka om och kanske framför allt att förstå.
Det finns delar i berättelsen som känns…aningens för osannolika för att jag ska kunna köpa dem rakt av…men hey.
Det är ju fiktion.
Ibland kanske känslor och sanning måste förpackas på ett alldeles särskilt sätt,
utan att det per automatik gör dem till lögner?
Åtminstone lyckas berättelsen om Lex få mig att fundera kring ämnet.

Jag uppmanar er absolut till att läsa Lex bok.
Perfekt jullovsläsning och inte särskilt tung alls!
Och för er som är på jakt efter lite gråtfaktor.
Jajamensan, absolut!