Låt vargarna komma av Carol Rifka Brunt

Ibland händer det mig att jag måste lägga undan böcker och på något sätt sätta dem på vänt ett tag. Eller mig själv på tillväxt, det är ju såklart en definitionsfråga. Det är något jag tror kan bero på att jag i egenskap av hyfsat erfaren läsare tror mig veta att boken i sig är läsvärd och definitivt har något att erbjuda mig, men kanske inte just nu. Kanske inte just i den här perioden av mitt liv.

Så har det varit för mig med boken Låt vargarna komma. Jag har varit på väg att läsa den vid några olika tillfällen tidigare, men upplevt någon typ av inre motstånd varje gång och därför lagt den åt sidan. Det är i grunden en mörk och tung skildring om en ung tjej som förlorar sin älskade morbror i aids. Handlingen utspelar sig på 80-talet, i en tid då hiv och aids diagnoser var rejält stigmatiserade. Det är som alltid så oändligt mycket mer än bara handlingen i berättelsen som räknas, och genom bokens fyrahundra sidor får vi olika bilder av kärlek, av rädsla, av utanförskap och av tillhörighet. Det är en varm och vemodig berättelse om närhet och avstånd, om hur lätt det är att bygga in sig bakom murar av sårad stolthet och avundsjuka men också en viktig påminnelse om att murar går att rivas och att nya broar kan vara värda att byggas.

När Låt vargarna komma dök upp som bidrag i vår Litterära ledstjärnetävling kände jag att tiden var mogen för mig att en gång för alla sätta tänderna i den. Det har varit en känslomässig berg- och dalbana, men jag har inte ångrat mig en sekund. Det är en sorglig berättelse om vänskap och kärlek, om att följa sitt hjärta och att vara sann mot sig själv. Så efter att nu ha tagit mig igenom den med hjälp av flertalet tårar, en hel del lågmält fnitter, ett och annat kippande efter andan, men på det hela taget med ett ömt och om möjligt ännu rödare hjärta så blir min uppmaning till er:

Läs den!