Distraherande samtal

Jag kämpar febrilt för att jobba vidare här inne på mitt rum,
men just nu pågår en helt underbar diskussion om dagens ungdom ute i biblioteket och mina öron envisas med att rikta uppmärksamheten ditåt.
Det är upprörda röster som hörs,
och ämnet som avhandlas är hur sjuttio- och åttiotalisterna tänkt egentligen?
Vilken sten har de växt fram under?
De som inte alls har någon koll på någonting?
För att inte tala om de där som är födda från tjugohundra och framåt,
det vet ju ALLA att de inte är något att räkna med.
Helt hopplösa!
Jag kan inte låta bli att fnissa lite inombords.

Ungefär samma anklagelser som brukar riktas mot nittiotalisterna.
Om den hopplösa årgång som inte vill och inte orkar.
Jag älskar självförtroendet hos våra nittiotalister.
Ett självförtroende som de bär med all rätt.
Ut och visa världen hur fel de som säger något annat har!
Att ni är minst lika bra som era föregångare,
och definitivt ett vasst gäng att räkna med!

I varje årgång finns såväl rötägg som russin.
Fast på vår skola,
är jag alldeles övertygad om att vi lyckats samla ihop övervägande russin,
oberoende av årgång!

/en optimistisk sjuttiotalist som vägrar hålla med om ålderskategoriseringar!
😉