De där små ögonblicken av ren och skär bibliotekarielycka

Idag lånade jag ut ovanstående bok till en elev.
The Playbook.
För er som inte känner till det,
handlar den i mångt och mycket om raggningstekniker.
Hur du blir den bästa tänkbara playern,
strategi för strategi.

I samband med att eleven lånade en helt annan bok,
plockade hen även helt sonika ner just denna från nyhetshyllan och la till i sin lånehög.
Jag reflekterade inte så värst över det,
tänkte att det nog fanns ett behov av ytterligare en bok till engelskan och att den följde med för att den stod närmast.

Sekunden efter att hen lämnat mitt kontor,
studsade en vän till vederbörande in,
med ett gigantiskt leende på läpparna och förväntansfull blick.
”Har ni fler av den?”
Tyvärr hade vi inte det,
och även om stoltheten hos vännen som lyckats ro hem boken var påtaglig,
överskuggades den ändå något av besvikelsen hos mig att inte kunna leverera.

För mig var detta ett ögonblick av äkta läslust.
En elev som verkligen ville läsa den där boken,
och som struntade fullständigt i att den var på engelska.
Nej,
det kanske inte är världshistoriens djupaste innehåll,
eller särskilt genusvettigt heller.
Men jag har stort förtroende för elevernas egna förmågor att upptäcka ironi och se igenom tramsiga stereotyper.

Det är kanske inte mitt huvudsakliga uppdrag att hamra in rätt värderingar i eleverna,
(även om jag naturligtvis hoppas på att jag då och då bidrar till det)
och jag är definitivt ingen förespråkare av censur.
Det är däremot en stor del av mitt uppdrag att förmedla läslust,
och idag fick jag ett fint kvitto på att jag faktiskt lyckats.
Det känns riktigt, riktigt bra i bibliotekariehjärtat.